...

Jag är längst nere i botten just nu och simmar...ingen jag kan prata med för jag behöver ta itu med mina demoner själv, ingen som förstår mig..men det förväntar jag mig inte heller!

MEN så kommer det en len röst, omfamnar mig, en godhjärtad man som jag så lätt skulle kunna bli upp över öronen förälskad i. En som kan dra upp mig ur pölen jag ligger i!
Men när man tror att man inte kan nå mer botten så öppnar sig en brunn och suger ner en....han ska plugga längst upp i Sverige i 5 år, och åker inom en månad....

1.

När ska jag få slippa känna mig övergiven??

Uppväxt med en Far som är en jättefin människa men en usel far. Som aldrig varit där för mig.
Uppväxt med en styvfar som jag hatade, vi gick verkligen inte ihop. Bråk varje dag så jag flyttade ut så fort jag fyllde 18.

Precis tagit slut med pojkvännen! Detta eviga tomrum i magen som växer och svider.
Hjärtat värker och känslan av att bli övergiven åter en gång gror i huvudet.
När ska jag få må bra, när ska jag få den lycka som jag vet att jag förtjänar?
När ska jag få känna mig trygg i mig själv, i min relation!
Och störst av allt..När ska min dödsångest släppa.