...

Borde sova, plugga, sluta dricka, äta bättre, träna!
Vad gör jag istället. Sitter vid datorn och gör absolut INGET vettigt...väntar på att vänner ska ringa, att disken ska diska sig själv, att karlen ska ringa.

Nu är botten nådd igen..så nu blir här ett till inlägg.
jag och killen sa att vi ska försöka trotts avståndet. Och jag är helt OK med detta..känns otroligt bra och tryggt. För tydligen kan jag bara känna mig trygg i ett förhållande...thats just sad.

Till saken hör. Att jag blir alltid högt över öronen förälskad och förväntar mig alltid samma kärlek tillbaka. och visst man kanske får det de första veckorna. Men sen avtar det från killens sida medans jag fortfarande sitter där med bubblor av kärlek i mig som vill ut och omfamna den andra.
Jag blir ALLTID besviken för att jag har för stora förväntningar.
Ok till saken han är fortfarande en underbar människa men jag kan inte släppa tanken på att han när som helst kan komma och säga att han inte vill längre.
Jag har redan en plan i huvudet om att också söka skola up there..men för det måste jag veta att det ska funka.
Vi är otroligt olika när det kommer till förhållanden...Jag har mina förhållanden i ryggsäcken! Inga jättedåliga sådana men jag är en förhållandemänniska helt enkelt medans han aldrig haft nåt seriöst - Därför min oro.

Igår hade jag fest med många fina vänner plus ett ex...tjafsade med exet..och åkte hem.
Grejjen är att kvällen var jättebra förutom tjafset, men det går över.
Bara det att när jag vaknar ensam sjuk + bakis så får jag sådan ångest och blir helt apatisk och bara sitter och får ingenting gjort.
Jag har sådan sjuk separationsångest och övergivnadskänslan är brutal.
Jag hatar mitt jobb, vantrivs varje sekund jag är där och ändå tar jag varenda övertid jag kommer över för att jag behöver pengarna.

Borde komma igång med pluggandet så att jag har en chans att söka in till skola så att jag kan komma ifrån det här helvetet. Nya människor och nya möjligheter, och förhoppningsvis en chans att komma upp till Han.

Ska bara försöka resa mig upp först.

...

Jag är längst nere i botten just nu och simmar...ingen jag kan prata med för jag behöver ta itu med mina demoner själv, ingen som förstår mig..men det förväntar jag mig inte heller!

MEN så kommer det en len röst, omfamnar mig, en godhjärtad man som jag så lätt skulle kunna bli upp över öronen förälskad i. En som kan dra upp mig ur pölen jag ligger i!
Men när man tror att man inte kan nå mer botten så öppnar sig en brunn och suger ner en....han ska plugga längst upp i Sverige i 5 år, och åker inom en månad....

1.

När ska jag få slippa känna mig övergiven??

Uppväxt med en Far som är en jättefin människa men en usel far. Som aldrig varit där för mig.
Uppväxt med en styvfar som jag hatade, vi gick verkligen inte ihop. Bråk varje dag så jag flyttade ut så fort jag fyllde 18.

Precis tagit slut med pojkvännen! Detta eviga tomrum i magen som växer och svider.
Hjärtat värker och känslan av att bli övergiven åter en gång gror i huvudet.
När ska jag få må bra, när ska jag få den lycka som jag vet att jag förtjänar?
När ska jag få känna mig trygg i mig själv, i min relation!
Och störst av allt..När ska min dödsångest släppa.